Så… det där med att hålla igång bloggen gick inte särskilt bra. Jag vet inte riktigt om det här är ett nytt försök heller. Egentligen behöver jag mest bara skriva av mig och det kommer nog inte att bli världens roligaste blogginlägg.
Imorgon är det 11 dagar tills jag fyller år. Jag blir 24 år. Problemet är att jag de senaste typ två åren mindre och mindre vill fylla år. Så även den här gången. Eller… egentligen vill jag kanske fylla år. Men jag vill inte bli äldre. Jag vet inte riktigt. Jag har alltid tyckt om att fylla år och när jag var yngre så tyckte jag att det här med trettioårskris lät helt idiotiskt för varför skulle man tycka sämre om sig själv bara för att man blir äldre. Men nu känner jag att en trettioårskris inte alls känns så främmande och det gör mig ledsen för det är inget jag Vill ha. Men när jag var yngre så kände det alltid bra att fylla år för jag tänkte på alla grejer jag skulle göra det här nya året. Nu tänker jag istället på allt jag som önskar att jag gjort eller trodde att jag skulle ha gjort vid det här laget men alltså inte har gjort. Jag har ingen riktig utbildning. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag har aldrig haft ett förhållande med någon, än mindre ett seriöst. (Vad är förresten ett förhållande om det inte är seriöst? Är det oseriöst då? Vad innebär det? Att det är påhittat? Att förhållande endast går ut på att man har sex med varandra?) Det där med förhållanden går det ofta tillbaka till tyvärr. Jag är nu lika gammal som min mamma var när hon fick mig. Hon var alltså gift redan när hon var i min ålder. Min ena lillebror har haft flera seriösa flickvänner. Folk jag gick i högstadiet med har både en och två barn. Det är inte det att jag känner att jag måste ha barn just nu (Jag är fullt nöjd med att ägna mig åt min karriär som det så fint heter) men jag känner att jag liksom är för gammal för att inte ha haft ett förhållande med någon. 18 år och fortfarande singel. Inga problem alls. 21 år och fortfarande inte haft en pojkvän. Visst. Det går bra. Men 24 år? Det känns… väldigt gammalt. Inte att 24 skulle vara gammalt. Jag känner mig inte gammal. Snarare tvärtom. Men vid 24 borde man i alla fall ha varit tillsammans med Någon. Och för varje år som går så känns det allt jobbigare just eftersom jag bara blir äldre och det alltså känns mer och mer ”fel” att ha varit konstant singel.
En annan sak är själva firandet. Jag har aldrig haft många vänner men när jag var liten så kom det ändå alltid kompisar och ”kompisar” när jag fyllde år. Men det känns som att ju äldre jag blivit ju svårare är det att få ihop ett ordentligt firande. Folk är för upptagna och bor för långt bort. I år kommer inte ens min familj att komma och fira mig. Det är inte det att jag kräver en massa presenter eller så utan det är det att min födelsedag är ju så att säga Min dag. En särskild dag. Och tanken på att sitta ensam med katten hela dagen för att ingen har tid eller råd att komma gör mig väldigt ledsen.
Jag vet att jag har gjort ganska mycket. Jag har utbildat mig till bokbindare. Jag har bott på Island i tre månader. Jag har pluggat på fyra olika skolor. Men det är så lätt att jämföra sig med de som gjort mer. Och att tänka på det där som man önskar att man hade gjort och även om jag inte känner mig gammal så känns det som att jag i handling inte hunnit ifatt min ålder, om ni förstår vad jag menar. Att jag borde ha hunnit med mer.
Missförstå mig inte. Jag tänker inte börja ljuga om min ålder och om någon har tid och lust att komma hit så blir jag väldigt gärna firad även om så bara med att jag och den som kommer hit ser på film och äter pizza. Jag är säker på att det är minst lika trevligt att vara 40 som att vara 20. Men innan jag blir 40 så vill jag ha gjort det som jag tänkt att jag ska ha gjort innan dess. Jag blir gärna äldre, men inte förrän jag gjort mer med mitt liv. Och det är det som gör allting så jobbigt.
In my own little world 