Födelsedag

Så… det där med att hålla igång bloggen gick inte särskilt bra. Jag vet inte riktigt om det här är ett nytt försök heller. Egentligen behöver jag mest bara skriva av mig och det kommer nog inte att bli världens roligaste blogginlägg.

Imorgon är det 11 dagar tills jag fyller år. Jag blir 24 år. Problemet är att jag de senaste typ två åren mindre och mindre vill fylla år. Så även den här gången. Eller… egentligen vill jag kanske fylla år. Men jag vill inte bli äldre. Jag vet inte riktigt. Jag har alltid tyckt om att fylla år och när jag var yngre så tyckte jag att det här med trettioårskris lät helt idiotiskt för varför skulle man tycka sämre om sig själv bara för att man blir äldre. Men nu känner jag att en trettioårskris inte alls känns så främmande och det gör mig ledsen för det är inget jag Vill ha. Men när jag var yngre så kände det alltid bra att fylla år för jag tänkte på alla grejer jag skulle göra det här nya året. Nu tänker jag istället på allt jag som önskar att jag gjort eller trodde att jag skulle ha gjort vid det här laget men alltså inte har gjort. Jag har ingen riktig utbildning. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag har aldrig haft ett förhållande med någon, än mindre ett seriöst. (Vad är förresten ett förhållande om det inte är seriöst? Är det oseriöst då? Vad innebär det? Att det är påhittat? Att förhållande endast går ut på att man har sex med varandra?) Det där med förhållanden går det ofta tillbaka till tyvärr. Jag är nu lika gammal som min mamma var när hon fick mig. Hon var alltså gift redan när hon var i min ålder. Min ena lillebror har haft flera seriösa flickvänner. Folk jag gick i högstadiet med har både en och två barn. Det är inte det att jag känner att jag måste ha barn just nu (Jag är fullt nöjd med att ägna mig åt min karriär som det så fint heter) men jag känner att jag liksom är för gammal för att inte ha haft ett förhållande med någon. 18 år och fortfarande singel. Inga problem alls. 21 år och fortfarande inte haft en pojkvän. Visst. Det går bra. Men 24 år? Det känns… väldigt gammalt. Inte att 24 skulle vara gammalt. Jag känner mig inte gammal. Snarare tvärtom. Men vid 24 borde man i alla fall ha varit tillsammans med Någon. Och för varje år som går så känns det allt jobbigare just eftersom jag bara blir äldre och det alltså känns mer och mer ”fel” att ha varit konstant singel.

En annan sak är själva firandet. Jag har aldrig haft många vänner men när jag var liten så kom det ändå alltid kompisar och ”kompisar” när jag fyllde år. Men det känns som att ju äldre jag blivit ju svårare är det att få ihop ett ordentligt firande. Folk är för upptagna och bor för långt bort. I år kommer inte ens min familj att komma och fira mig. Det är inte det att jag kräver en massa presenter eller så utan det är det att min födelsedag är ju så att säga Min dag. En särskild dag. Och tanken på att sitta ensam med katten hela dagen för att ingen har tid eller råd att komma gör mig väldigt ledsen.

Jag vet att jag har gjort ganska mycket. Jag har utbildat mig till bokbindare. Jag har bott på Island i tre månader. Jag har pluggat på fyra olika skolor. Men det är så lätt att jämföra sig med de som gjort mer. Och att tänka på det där som man önskar att man hade gjort och även om jag inte känner mig gammal så känns det som att jag i handling inte hunnit ifatt min ålder, om ni förstår vad jag menar. Att jag borde ha hunnit med mer.

Missförstå mig inte. Jag tänker inte börja ljuga om min ålder och om någon har tid och lust att komma hit så blir jag väldigt gärna firad även om så bara med att jag och den som kommer hit ser på film och äter pizza. Jag är säker på att det är minst lika trevligt att vara 40 som att vara 20. Men innan jag blir 40 så vill jag ha gjort det som jag tänkt att jag ska ha gjort innan dess. Jag blir gärna äldre, men inte förrän jag gjort mer med mitt liv. Och det är det som gör allting så jobbigt.

Vart tar humöret vägen?

Hur kommer det sig att ens humör kan ändras så fullständigt bara över ett par minuter ibland? Det händer mig ganska ofta och en hel del av gångerna så är det ganska lätt att inse varför man plötsligt blivit ledsen eller irriterad medan andra gånger (som idag) så ändras humöret hux flux till synes av sig själv. Och sedan sitter man där helt ledsen och blir ännu ledsnare av att man egentligen inte har någonting att vara ledsen över.

Jag började min dag med att prata med Oskar i telefon, en lång stund. Sedan har jag ägnat mig åt det vanliga chattandet med trevliga människor. Jag har diskat i alla fall hälften av disken i köket och satt upp en gardin i köksfönstret. Egentligen har jag varit på riktigt bra humör hela dagen. Och sedan plötsligt så försvann det. Jag förstår inte varför. På knappt en halvtimme gick jag från strålande humör till att börja gråta för att jag pratade med Fiia om ifall jag borde klippa av mig håret igen eller inte och jag inte kunde bestämma mig. Visserligen hade Mia (som jag chattat med innan) försvunnit iväg en stund men jag visste att hon snart skulle komma tillbaka. Och jag läste en bra bok. Lyssnade på bra musik. Och ändå bara föll det. Jag vet att min depression gör mig ganska känslig men det fanns ingenting att vara känslig över den här gången. Allting var bra och jag var nöjd för att jag fått i alla fall ett par vettiga saker gjort. Och jag har varit med om sådant tidigare också, även innan min depression blev så stor.

Är det någon mer än jag som råkar ut för sådant eller är jag bara lite konstig som vanligt? ._.

Noel och den andre

En liten kortis jag skrev i somras när jag inte mådde så bra och behövde få lite jobbiga känslor ur mig, i alla fall för stunden. Jag har en större idé bakom det här och hoppas kunna utveckla det och en dag skriva en hel bok om Noel.

Noel stod stilla och kände regnet falla över honom. Ett ögonblick övervägde han att gå därifrån men han var redan genomblöt så vad var meningen med att söka skydd. Varmt ljus flödade ut genom fönstret framför honom och han var tvungen att kisa lite för att kunna se ordentligt då hans ögon hade vant sig vid mörkret utanför. Han såg människor där inne. Vänner som pratade och skrattade utan att veta att han stod där utanför och iakttog dem. Han tog ett steg mot dörren men hejdade sig. Han skulle inte gå in. Kunde inte. De skulle ändå inte veta vem han var. Han hade redan blivit ersatt.

Den andre syntes där inne. Han sade något och det måste varit något roligt för Noel kunde se hur de andra skrattade. Han stirrade på den andre med ett hat som nästan skrämde honom själv och han var säker på att den andre måste känna det, kanske till och med skulle försvinna av det, men ingenting hände utom att regnet ökade i intensitet.

Den andre rörde sig genom det varmt upplysta rummet och Noel följde honom med blicken utan att vare sig vilja eller kunna titta bort. Han tänkte på Dr Jekyll och Mr Hyde. Han hade inte läst boken men han visste vad den handlade om och här hade han nu sin alldeles egen Mr Hyde.

Han betraktade tyst den andre. Jämförde sig själv med honom. De var så lika varandra. Samma ansikte. Samma kroppsbyggnad. Samma uttryck när han skrattade. Om han tittade noga kunde han se att den andre dock var en aning annorlunda. Håret var lite mörkare och ögonen lite ljusare men ingen av hans vänner tycktes märka något. De såg bara den andre och trodde att det var Noel utan att veta att något var fel och att de ibland sig hade en bedragare. Att den riktige Noel i själva verket stod utanför och hatade både sin kopia och sig själv. Hatade kopian för att han hade tagit hans plats. Hatade sig själv för att han hade låtit det hända. Om han bara kunde gå tillbaka till den där ödesdigra dagen och ta tillbaka alltihop. Göra vad som helst, bara inte det han faktiskt hade gjort. Men det hade verkat så oskyldigt just då. Han hade trott att han fattade rätt beslut men det hade snart visat sig att alla ord och alla löften hade varit falska. Han kunde fortfarande känna smärtan och höra sitt eget skrik när den andre hade slitits ut ur honom. Han mindes hur skräcken hade sköljt över honom när den andre såg ner på honom och flinade. Han hade kämpat emot men det var som om hans styrka hade dragits ur honom tillsammans med den andre och han hade ingen ork kvar. Han kände sig fortfarande svag där han stod utanför fönstret. Den första rädslan hade lagt sig och ersatts med ilska och han ville gå in där och kräva tillbaka sin rättmätiga plats. Kasta ut den andre på gatan, slå honom, trycka tillbaka honom där han kommit ifrån. Noel rös vid tanken på att uppleva samma smärta igen. Han var inte ens säker på att det var möjligt att göra det hela ogjort. Kanske var han tvungen att leva med den andre resten av livet. Eller döda honom. Men vad skulle hända med honom själv om han dödade den andre? Han var inte säker. Det skulle vara som att döda en del av sig själv och han var inte säker på att det var genomförbart utan ödesdigra, kanske till och med dödliga, konsekvenser för honom själv.

Noel rös till igen när kallt regn rann nerför ryggen på honom. Någonting måste göras men inte idag. Han var fortfarande för svag för att klara av det. Han undrade om det var normalt att känna sig så här. Läkarna hade ställt massor av frågor men inte svarat på en enda av hans egna. När han hade berättat hur orkeslös han kände sig hade de bara nickat, hummat något om att det var intressant och fortsatt anteckna allt han sade och gjorde. Kanske var det något som den andre medvetet hade åstadkommit. Kanske var det bara en oväntad bieffekt.

Han undrade vad läkarna gjorde nu. Förmodligen letade de efter både honom och den andre. Han var förvånad att han hade lyckats ta sig därifrån över huvud taget men i ett obevakat ögonblick hade han tagit sin chans. Hur den andre hade tagit sig därifrån visste han inte och han brydde sig inte heller. Kanske hade de låtit honom gå. Kanske hade den andre dödad varenda människa i hela byggnaden.

Plötsligt slogs han av tanken att han kunde höra av sig till läkarna igen. De ville kanske ha den andre tillbaka. Om han talade om för dem var den andre var så kunde de komma dit och hämta honom. Han slog dock genast ifrån sig den idén. Flera saker hindrade honom från att göra det. Dels var det redan tillräckligt svårt att hålla sig undan läkarna och deras vakter och om de fick minsta lilla ledtråd till var han befann sig så skulle de genast vara efter honom som blodhundar och han ville absolut inte tillbaka dit igen. Dels skulle det kanske visa sig att det gick att återställa allt till hur det hade varit tidigare och då kunde den andre visa sig viktig.

Han såg den andre leka med ett ljus och det brände till i Noels hand då den andre lät elden slicka hans fingrar några ögonblick för länge. Där var ännu en anledning till att Noel inte ville låta läkarna få tag i den andre. Han hade ingen aning om vad de skulle göra med honom då men han visste att vad det än var så skulle han känna allting lika tydligt som om det var han själv som blev utsatt för det och det ville han inte vara med om. Inte igen.

Någonting var tvunget att göras. Frågan var bara vad. Noel skakade på huvudet och vände sig bort från fönstret. Han skulle vänta några dagar till. Få tillbaka sin styrka. Bida sin tid. Nära sina tankar på hämnd. Snart nog skulle han ha en plan och då borde den andre se upp om han visste vad som var bäst för honom.

Biblioteket igen

Jag har just kommit ifrån min psykolog, där jag suttit och gråtit i en halvtimme, och är nu tillbaka på biblioteket. Min plan var att fortsätta läsa Konsten att skriva en bästsäljare, men Steffi frågade om jag inte kunde vara inloggad på facebook nu när hon har lunch och jag sa att det kunde jag visst vara. Så jag ska prata med henne en timme eller så och sedan fortsätta läsa boken. Såvida jag inte är för hungrig då. Jag har inte ätit någonting idag än. Är redan lite hungrig. Men jag har det sista av min goda köttfärspaj som väntar på mig hemma sedan.

En man kom förresten precis in på biblioteket och ville ha en sak faxad. Det kan inte vara ofta folk faxar saker och ting idag.

When I step into this library, I cannot understand why I ever step out of it.
– Marie de Sevigne