Rakka

För ungefär ett år sedan så snubblade jag på DeviantART över en text som kombinerar böcker (som jag älskar) med drakar (som jag också tycker bra om). Resultatet är fantastiskt gulligt och jag gillar tanken på att ha sånna små drakar hemma i bokhyllan. Jag lägger texten här men om du är medlem på dA så är länken till det här.

Rakka av DevilsDynamite666

No mater where you live, DON’T, YANK, BOOKS, FROM, THE, SHELVES. Or anywhere, really. You may disturb the Rakka. The Rakka is a dragon, despite it’s small size (three centimeters at most) with it’s scales perfectly matched to the books that make up it’s home. Delicate paws perfect for turning pages, eyes set front in the skull, able to pick up the finest detail. Rakka’s will…arrange..your books. In the way they see fit. No color coding, no alphabetical order. One book will be on the bed, (the perfect place to teach nestlings to read especially if their bat-like wings aren’t fully developed-it’s a soft landing for any crashes) On the selves some books will be upright, some on there side. (When your three centimeters tall even balanced on your tail you need some extra hight) some are even upside-down for the trick fliers. Rakka’s do not breath flame, or anything that could harm their precious books, their eyes hypnotize, to keep humans from messing with their nests (cloths on the floor) or the books (when your small its hard to move big books) The Rakka lives in any home, in fact there is probably a flock of them in your house right now….

Så var försiktig nästa gång du plockar ut en bok ur hyllan. (:

The hero and the mud

”Either to be a hero or to grovel in the mud – there was nothing between. That was my ruin, for when I was in the mud I comforted myself with the thought that at other times I was a hero, and the hero was a cloak for the mud: for an ordinary man it was shameful to defile himself, but a hero was too lofty to be utterly defiled, and so he might defile himself.”

Fyodor Dostoevsky Notes from the Underground

Isländska ord

Någonting som jag gillar minst lika mycket som citat är onödigt information. ^_^

När en ny företeelse kommer till Island sätter sig en kommité ner och går igenom alla isländska ord i jakt på idéer om vad de ska kalla det nya fenomenet. De lägger sedan fram två förslag och dessa båda ord skickas ut i media. Sedan är det bara att vänta lite och det ord som folk tar till sig och börjar använda är det ordet som bestäms.

Bokens förbannelse

Början till en bok som jag började skriva för lite mer än ett år sedan. Någon som vill gissa på vad som faktiskt händer honom?

Ljuset från badrumslampan glimmade till i den blanka metallen när Arthur höjde saxen mot huvudet. Långa svarta hårslingor föll en efter en till golvet. Det enda ljud som hördes var saxen och det lätta frasandet från håret då det borstade emot hans kläder på vägen ner.

En lång stund fortsatte han att klippa, alltjämt under tystnad. Han visste att han nog borde låta bli. Att Johanna hade hindrat honom om hon varit där. Men Johanna var och hälsade på vänner i Australien och kunde därför inte se vare sig hans tilltagande frustration eller hans allt kortare hår. Ett leende nuddade nästan hans läppar när han tänkte på sin något märkliga ovana. När någonting var väldigt fel tog han ut det över håret. Det hade han alltid gjort. Han kunde fortfarande minnas sin mammas förskräckta tjut när hon hittade honom sittandes inuti hörnskåpet med de mörka lockarna som en sammetskjol runt sig på trähyllan. Han var fem år och hade tidigare under dagen sett en igelkott bli överkörd då den vaggade över vägen så snabbt dess korta ben förmådde. I sorg över igelkottens förlorade liv och sin egen oförmåga att rädda den hade han skyndat sig in i huset igen. En sax låg framme på ett sidobord och den hade han, utan att riktigt veta varför, tagit med sig innan han tog sin tillflykt till hörnskåpet. Den plats där han alltid hade känt sig trygg. Väl där hade han börjar klippa av sig håret. Han kunde inte riktigt minnas om det var i ett försök att dämpa sorgen eller som något slags straff mot sig själv för att han inte hade kunnat rädda det lilla taggiga djuret. Kanske hade han helt enkelt gjort det för att han behövde någonting att ta sig för, någonting att göra.

Av någon märklig anledning upptäckte han i alla fall att han faktiskt kände sig en aning bättre efter sitt tilltag. Eller det gjorde han åtminstone tills hans mamma hittade honom och skrek vid åsynen av sitt nyklippta barn. Han antog att hennes skrik till en viss del också berodde på att han tagit den platta och blodiga igelkotten med sig in i skåpet.

Han lade ner saxen på kanten av handfatet och tog en ordentlig titt på sig själv i spegeln. Hans korpsvarta hår som tidigare hade räckt en liten bit nedanför axlarna var nu bara några centimeter långt. Nöjd med resultatet släckte han lampan och lämnade badrummet. Han passerade dörren till sitt rum och saktade ner stegen lite, men sköt genast ifrån sig tanken på att gå in där. Rummet gjorde honom bara mer deprimerad. Han hade inte städat på alltför länge och nu trängdes smutsig disk tillsammans med högar av böcker och otvättade kläder. Han visste att han nog skulle känna sig lite bättre om han bara tog sig för att städa men röran hade nu nått en sådan punkt att han inte orkade göra något åt den. På nätterna sov han där inne men under dagen undvek han stället så mycket han kunde.

Arthur fortsatte in i salongen istället och slog sig ner i soffan med utsikt mot gatan. Salongen var inte alls så tjusig som dess namn fick det att verka. Det var helt enkelt det största rummet i den 3:a som han delade med Johanna. Varför de faktiskt kallade rummet för salongen kunde han inte riktigt komma ihåg längre. Skämtet hade försvunnit men namnet fanns kvar.

Han såg sig omkring på boktravarna som även här växte sig höga. Bokhyllan de hade var för liten för att deras samlade bibliotek skulle få plats men de hade ändå inte tagit sig för att skaffa fler hyllor. Bara fler böcker. Arthurs uppmärksamhet fångades av datorn som stod på soffbordet inklämd mellan en vissnande blomma, tre halvt urdruckna temuggar och en fjärde mugg som levde dubbelliv som pennställ. DU BORDE SKRIVA! virvlade över skärmen. Han gav den en ilsken blick.

”Om jag hade något att skriva så skulle jag göra det.” muttrade han.

Han lutade sig tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen. Att fortsätta plugga efter gymnasiet hade verkat som en så bra idé men nu satt han här, utan jobb och utan några kvalifikationer som skulle kunna ge honom något jobb i den närmaste framtiden. Allt han hade var studielån som skulle betalas tillbaka och en hyfsat stor kunskap om historia som han inte visste vad han skulle göra med. Han var oändligt glad att Johanna hade låtit honom flytta in hos henne. Han önskade att han kunde bidra med något till hushållet men i nuläget var det systerns jobb på det lokala lågstadiet som betalade för allting.

Själv satt han bara hemma hela dagarna. Han kände hur ensamheten i lägenheten långsamt drev honom till vansinne. Ingen av hans kompisar bodde i staden och han saknade dem fruktansvärt. Han ägnade sina dagar åt att söka jobb och se på film. Långa stunder satt han också och stirrade på datorskärmen medan han väntade på inspiration som aldrig kom. I början hade han skruvat upp volymen på musiken så högt som möjligt. Han hade legat på golvet och känt det vibrera till tonerna av AC/DC, Meat Loaf och Queen medan frustrationen långsamt dämpades. Grannarna hade dock snabbt tröttnat på detta och han hade varit tvungen att sluta.

Som han hatade denna skrivkramp. Om han bara kunde komma över den så skulle han kunna ägna dagarna åt att skriva istället. Då skulle han både ha något att göra och kanske kunna få en bok publicerad och på det sättet tjäna lite pengar. Inte för att han egentligen hade några stora förhoppningar på att han skulle kunna få något utgivet i den närmaste framtiden. Men kom han bara igång med att skriva så skulle han i alla fall komma undan denna sysslolöshet som hängde över honom som ett mörkt moln.

Han öppnade ögonen och såg ut på den regntunga oktoberhimlen utanför fönstret. Höstfärgade löv virvlade förbi i den kyliga vinden. Arthur suckade djupt och reste sig ur soffan. Han kunde lika gärna ta en promenad som att sitta här och uggla. Han tog sig ut i hallen och krokade ner jackan från väggen. Han låste dörren och småsprang nerför trapporna medan han drog på sig det mörkblå ytterplagget. Den första regndroppen träffade honom så fort han klev utanför dörren. Tyst svor han för sig själv och funderade ett ögonblick på att gå tillbaka upp och hämta ett paraply men bestämde sig för att han inte orkade. Lite regn hade ingen dött av. Han lät dörren gå igen bakom sig och styrde stegen in mot centrum.

Det dröjde dock inte länge innan han ångrade sitt beslut när regnet började ösa ner och gjorde honom genomblöt på bara några minuter. Envist fortsatte han ändå längs de regnblanka gatorna där människor skyndade förbi med sina paraplyer i högsta hugg.

Han vandrade planlöst en stund men regnet tvingade honom snart att välja ett mål för sin promenad och eftersom han inte kände för att återvända hem svängde han istället in på en sidogata kantad av några av de äldsta husen i staden. Den gamla träskylten föreställande en bok gnisslade svagt då en vindpust kastade sig nerför gatan och Arthur klev snabbt in i butiken och stängde dörren efter sig. Den gamle skäggige mannen bakom disken tittade upp från böckerna han var i färd med att sortera och nickade igenkännande till Arthur innan han rättade till glasögonen och återgick till sitt arbete. Arthur nickade tillbaka och fortsatte längre in i butiken. Den dunkla belysningen och omisskännliga lukten av gamla böcker slöt sig runt honom och fick honom som alltid att känna att antikvariatet inte var av denna världen. Hyllor fulla med böcker trängdes i rummen och det var med nöd och näppe som ett fåtal omaka fåtöljer klämde in sig mellan dem. Några väggytor att hänga tavlor och andra dekorationer på var det inte att tala om.

Arthur rörde sig långsamt längs med hyllorna och synade böckerna. Här och där stannade han för att betrakta en bok närmare eller för att dra ut den ur hyllan och bläddra lite i den men inget fångade riktigt hans intresse. Hans brist på pengar gjorde också sitt till att få honom att ställa tillbaka alla böcker igen.

Han hade just gått runt det innersta rummet och vände för att gå tillbaka igen när en bok på en av de nedre hyllorna fångade hans blick. Han drog ut den från sin plats mellan de andra och betraktade den intresserat. Den var uppenbart väldigt gammal. Det mörknade skinnet hade torkat och spruckit och sidorna var fläckiga av ålder. På framsidan satt en röd sten infattad i pärmen. Arthur slog upp boken på måfå och fann en sida som uppenbarligen hade lästs många gånger tidigare. Den var gulare än de andra sidorna och många händer hade lämnat sina fingeravtryck över den bleknade texten. En rad i mitten på den vänstra sidan verkade vara extra välläst. Flera personer verkade ha strukit under den och tillsammans med strecken från pennorna fanns ett tjockt brunt streck som tydligt visade att otaliga fingrar hade dragits under raden då lika många personer hade läst texten. Arthur rynkade lite äcklat på näsan men lutade sig intresserat närmare för att se vad som kunde vara så intressant. Tyvärr visade sig texten vara på ett språk han inte förstod. Han gissade på att det kanske var latin men var inte helt säker då han inte kunde det språket. Förstrött läste han ändå raden och mumlade orden för sig själv för att se om något av dem lät det minsta bekant.

Han såg sig undrande omkring när allting blev mörkt för en bråkdel av en sekund. Fundersamt övervägde han om han själv hade blinkat utan att riktigt märka det eller om lamporna i rummet hade slocknat för ett ögonblick och sedan genast tänts igen. Kanske hade blixten slagit ner någonstans och fått lamporna att flimra. Men han hade samtidigt en konstig känsla som av att ha blivit knuffad. Och verkade det inte lite ljusare längre ut i affären? Arthur ruskade på huvudet i ett försök att skaka av sig känslan och vände blicken neråt igen bara för att upptäcka att boken inte längre låg i hans händer.

Noel och den andre

En liten kortis jag skrev i somras när jag inte mådde så bra och behövde få lite jobbiga känslor ur mig, i alla fall för stunden. Jag har en större idé bakom det här och hoppas kunna utveckla det och en dag skriva en hel bok om Noel.

Noel stod stilla och kände regnet falla över honom. Ett ögonblick övervägde han att gå därifrån men han var redan genomblöt så vad var meningen med att söka skydd. Varmt ljus flödade ut genom fönstret framför honom och han var tvungen att kisa lite för att kunna se ordentligt då hans ögon hade vant sig vid mörkret utanför. Han såg människor där inne. Vänner som pratade och skrattade utan att veta att han stod där utanför och iakttog dem. Han tog ett steg mot dörren men hejdade sig. Han skulle inte gå in. Kunde inte. De skulle ändå inte veta vem han var. Han hade redan blivit ersatt.

Den andre syntes där inne. Han sade något och det måste varit något roligt för Noel kunde se hur de andra skrattade. Han stirrade på den andre med ett hat som nästan skrämde honom själv och han var säker på att den andre måste känna det, kanske till och med skulle försvinna av det, men ingenting hände utom att regnet ökade i intensitet.

Den andre rörde sig genom det varmt upplysta rummet och Noel följde honom med blicken utan att vare sig vilja eller kunna titta bort. Han tänkte på Dr Jekyll och Mr Hyde. Han hade inte läst boken men han visste vad den handlade om och här hade han nu sin alldeles egen Mr Hyde.

Han betraktade tyst den andre. Jämförde sig själv med honom. De var så lika varandra. Samma ansikte. Samma kroppsbyggnad. Samma uttryck när han skrattade. Om han tittade noga kunde han se att den andre dock var en aning annorlunda. Håret var lite mörkare och ögonen lite ljusare men ingen av hans vänner tycktes märka något. De såg bara den andre och trodde att det var Noel utan att veta att något var fel och att de ibland sig hade en bedragare. Att den riktige Noel i själva verket stod utanför och hatade både sin kopia och sig själv. Hatade kopian för att han hade tagit hans plats. Hatade sig själv för att han hade låtit det hända. Om han bara kunde gå tillbaka till den där ödesdigra dagen och ta tillbaka alltihop. Göra vad som helst, bara inte det han faktiskt hade gjort. Men det hade verkat så oskyldigt just då. Han hade trott att han fattade rätt beslut men det hade snart visat sig att alla ord och alla löften hade varit falska. Han kunde fortfarande känna smärtan och höra sitt eget skrik när den andre hade slitits ut ur honom. Han mindes hur skräcken hade sköljt över honom när den andre såg ner på honom och flinade. Han hade kämpat emot men det var som om hans styrka hade dragits ur honom tillsammans med den andre och han hade ingen ork kvar. Han kände sig fortfarande svag där han stod utanför fönstret. Den första rädslan hade lagt sig och ersatts med ilska och han ville gå in där och kräva tillbaka sin rättmätiga plats. Kasta ut den andre på gatan, slå honom, trycka tillbaka honom där han kommit ifrån. Noel rös vid tanken på att uppleva samma smärta igen. Han var inte ens säker på att det var möjligt att göra det hela ogjort. Kanske var han tvungen att leva med den andre resten av livet. Eller döda honom. Men vad skulle hända med honom själv om han dödade den andre? Han var inte säker. Det skulle vara som att döda en del av sig själv och han var inte säker på att det var genomförbart utan ödesdigra, kanske till och med dödliga, konsekvenser för honom själv.

Noel rös till igen när kallt regn rann nerför ryggen på honom. Någonting måste göras men inte idag. Han var fortfarande för svag för att klara av det. Han undrade om det var normalt att känna sig så här. Läkarna hade ställt massor av frågor men inte svarat på en enda av hans egna. När han hade berättat hur orkeslös han kände sig hade de bara nickat, hummat något om att det var intressant och fortsatt anteckna allt han sade och gjorde. Kanske var det något som den andre medvetet hade åstadkommit. Kanske var det bara en oväntad bieffekt.

Han undrade vad läkarna gjorde nu. Förmodligen letade de efter både honom och den andre. Han var förvånad att han hade lyckats ta sig därifrån över huvud taget men i ett obevakat ögonblick hade han tagit sin chans. Hur den andre hade tagit sig därifrån visste han inte och han brydde sig inte heller. Kanske hade de låtit honom gå. Kanske hade den andre dödad varenda människa i hela byggnaden.

Plötsligt slogs han av tanken att han kunde höra av sig till läkarna igen. De ville kanske ha den andre tillbaka. Om han talade om för dem var den andre var så kunde de komma dit och hämta honom. Han slog dock genast ifrån sig den idén. Flera saker hindrade honom från att göra det. Dels var det redan tillräckligt svårt att hålla sig undan läkarna och deras vakter och om de fick minsta lilla ledtråd till var han befann sig så skulle de genast vara efter honom som blodhundar och han ville absolut inte tillbaka dit igen. Dels skulle det kanske visa sig att det gick att återställa allt till hur det hade varit tidigare och då kunde den andre visa sig viktig.

Han såg den andre leka med ett ljus och det brände till i Noels hand då den andre lät elden slicka hans fingrar några ögonblick för länge. Där var ännu en anledning till att Noel inte ville låta läkarna få tag i den andre. Han hade ingen aning om vad de skulle göra med honom då men han visste att vad det än var så skulle han känna allting lika tydligt som om det var han själv som blev utsatt för det och det ville han inte vara med om. Inte igen.

Någonting var tvunget att göras. Frågan var bara vad. Noel skakade på huvudet och vände sig bort från fönstret. Han skulle vänta några dagar till. Få tillbaka sin styrka. Bida sin tid. Nära sina tankar på hämnd. Snart nog skulle han ha en plan och då borde den andre se upp om han visste vad som var bäst för honom.

Fantastiskt misslyckande

Ni kommer nog snart märka att det kommer att bli en hel del citat postade här. Men jag älskar citat (har böcker fulla med mina favoritcitat ur böcker) så det är helt enkelt bara att stå ut med mig. 🙂 Här är ett som lag la upp i min förra blogg men som är så fantastiskt att det tåls att läsas flera gånger. Jag skrattar varje gång.

Ur ”Världens största misstag” av Nigel Blundell.

Storhetsvansinne under vatten

Under första världskriget beslöt Storbritannien att bygga en ny sorts jätteubåtar – ett slags dykande slagskepp, som skulle säkra de allierades makt under såväl som ovanför vattenytan. Dessa nya fartyg kallades K-båtar. De två första K-båtsflottiljerna var färdiga för aktion i slutet av 1917. Men när dessa 112 meters, ångdrivna undervattensmonster provkördes, visade det sig att de var omöjliga att manövrera på ytan, och var långsamma och klumpiga i u-läge. När de väl dykt, var det svårt att få upp dem till ytan igen. En serie olyckor hände dem:

Elden bröt ut på K-2 under första provfärden. K-3 dök helt oförklarligt ända ner till botten under första testet med prinsen av Wales (senare kung George VI) ombord. Efter många besvärligheter fick man upp henne till ytan igen och fartygets mest illustre passagerare räddades. Senare under en övning rammades och sänktes K-3 av K-6. K-4 rände upp på ett grund. K-5 sjönk och hela besättningen omkom. K-6 fastnade på botten. K-7 körde på K-17 under en övning och förstördes oreparabelt. K-14 sprang läck innan hon ens hunnit utanför hamnen för prov. En tid därefter under en manöver i Nordsjön rammades hon och sänktes av K-22. Under samma övning förlorade man kontrollen över K-17, som sjönk efter att ha kolliderat med först en kryssare och sedan med K-7. Slutligen hamnade K-22 framför stäven på en annan kryssare och skadades så hon inte gick att reparera. 1918 lades projekt K-båtar på hyllan. Då hade det krävt 250 brittiska liv, men inte ett enda tyskt.”

Boken det här stycket kommer ur är fantastiskt underhållande men just den här biten är den bästa av allihop. Jag är imponerad att de ändå höll ut i ett helt år innan de lade ner projectet. 🙂

Abney Park’s apilskämt

I våras hade det fantastiska steampunkbandet Abney Park ett erbjudande på sin hemsida om en veckolång resa tillsammans med bandet. Resan kostade $3,995 och informationen om den löd såhär:

This is a once in a life time opportunity! Not only will you get to spend a week with your favorite band, and really see what life is like for them, but you’ll get to spend it ON AN AIRSHIP!

Tickets are limited, so get them fast.

  • Airship departs at 10:00pm THIS EVENING, via Paine field, north of Seattle..
  • 10:30 onboard, light dinner served, meet the band. All valuables placed in the Captain’s safe (so you don’t lose them).
  • After we’ve gotten to 7,000 feet, and are safely over the pacific, we will jump to 1938.
  • The following day we’ll spend in the Beaches of Waikiki, prior to tourism taking over. Traditional Luau that night. Open bar!
  • The second morning, we continue west, and will jump back to 1648. That day we’ll spend some time in China, and learn what culture was like for the Chinese in 1648. Breakfast will be served onboard, but dinner and lunch are up to you. Chinese food!
  • The next morning we’ll travel back again, this time to Istanbul in 1200ad. Enjoy authentic cooking, shopping in the Grand Bazaar, and if anything like my last trip, running from the Sultans guards after spending too much time in the Harem!
  • The next morning, any remaining passengers will re-board, and we’ll continue on in London, England, 1853. I’m not really sure what to expect there at that time, as I’m too lazy to look it up on Wikipedia, but hey, its London!
  • The next morning, we have our first challenge! While hung over from pubs the night before, try to find the airship, before we depart! Flight leaves at 8:00am, or whenever I wake up. Location to be reviled when you arrive.
  • Remaining passengers will accompany us back to the Jurassic period for a three legged race! Participants will be airdropped. Pair up, and try your best to be the first back onboard!  The t-rex will be released ten minutes after race time, so make sure you stretch!
  • Okay, so thats a week. If anybody is left, I split what we got in the safe, and home we’ll go.

(NOTE: tickets not refundable. Flight may be cancelled for any reason, possibly during flight.)

Jag skulle absolut följt med om möjligheten fanns. Skull inte ni? ^^