Vart tar humöret vägen?

Hur kommer det sig att ens humör kan ändras så fullständigt bara över ett par minuter ibland? Det händer mig ganska ofta och en hel del av gångerna så är det ganska lätt att inse varför man plötsligt blivit ledsen eller irriterad medan andra gånger (som idag) så ändras humöret hux flux till synes av sig själv. Och sedan sitter man där helt ledsen och blir ännu ledsnare av att man egentligen inte har någonting att vara ledsen över.

Jag började min dag med att prata med Oskar i telefon, en lång stund. Sedan har jag ägnat mig åt det vanliga chattandet med trevliga människor. Jag har diskat i alla fall hälften av disken i köket och satt upp en gardin i köksfönstret. Egentligen har jag varit på riktigt bra humör hela dagen. Och sedan plötsligt så försvann det. Jag förstår inte varför. På knappt en halvtimme gick jag från strålande humör till att börja gråta för att jag pratade med Fiia om ifall jag borde klippa av mig håret igen eller inte och jag inte kunde bestämma mig. Visserligen hade Mia (som jag chattat med innan) försvunnit iväg en stund men jag visste att hon snart skulle komma tillbaka. Och jag läste en bra bok. Lyssnade på bra musik. Och ändå bara föll det. Jag vet att min depression gör mig ganska känslig men det fanns ingenting att vara känslig över den här gången. Allting var bra och jag var nöjd för att jag fått i alla fall ett par vettiga saker gjort. Och jag har varit med om sådant tidigare också, även innan min depression blev så stor.

Är det någon mer än jag som råkar ut för sådant eller är jag bara lite konstig som vanligt? ._.

Annonser

4 tankar om “Vart tar humöret vägen?

  1. N. skriver:

    Det är inte bara du, nu vet jag inte om jag är någon bra måttstock på vad som är eller inte är konstigt (eftersom jag är manodepressiv och därmed nästan lite konstig per definition), men det är i vilket fall inte bara du.

    Men är det inte lite kruxet med depression? Att det ibland ger en en överrasknings-käftsmäll från ingenstans.

    • kmcollin skriver:

      Oja! Överrasknings-käftsmällar är jag rätt van vid. Men oftast går de ändå att härleda till någonting. Igår så bara dök det upp av sig själv.
      Bra att jag inte är ensam om det i alla fall. (Eller… Ja, det är ju trist för alla andra som drabbas av samma sak men…)
      Låter inte helt kul att vara manodepressiv heller. Och konstiga personer är trevliga så oroa dig inte. (:

      • N. skriver:

        Mjo, men så är det ju med ibland… bara av ingen anledning alls. (Och det är ju på många sätt jobbigare eftersom man då också börjar må dåligt över att man inte har någon bra anledning att må dåligt.)

        Tja, det har sina ljuspunkter och jag tror vanlig depression är värre på vissa vis. Men vad bra att du tycker det är trevligt med underliga typer. 🙂

        Hoppas det är lite bättre idag.

      • kmcollin skriver:

        Precis. Känns så idiotiskt att vara ledsen utan anledning.
        Ja, det lilla jag läst mig till så låter det nästan roligare. Men allting har väl för och nackdelar.
        Och det är bättre idag, tack. (:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s